Solnedgång.

Och tiden, den där rackarns tiden. Som bara springer iväg när jag försöker fånga den. Det här med att ha skaffat någon att kära ner sig i, det är en riktig tidstjuv, men en jäkligt mysig en.

I tisdags kväll kokade jag en räksoppa, bredde smörgåsar och packade ner filt i en ryggsäck. Sen hämtade D upp mig efter sitt jobb och sen for vi ut till Ornäs för en tur på långfärdsskridskor. Och det var så fint, så mäktigt, så mysigt och ja, helt underbart!





Vi hittade en liten glänta på en ö, där vi bredde ut filten och dukade upp soppa och smörgås. Där satt vi och såg på när solen gick ner bakom träden, samtidigt som sjön sjöng för oss. Så himla magiskt!

Men det var nog sista turen på sjön. För när den sjunger, det är ett tecken på att det börjar smälta och bli vår. Så samtidigt som det är väldigt fint och magiskt, så är det en smula läskigt. För man hör tydligt hur det knakar och smäller till när det bildas sprickor i isen.

Nu har jag precis varit  och tränat, så jag sitter här med en skål bär och keso till mellanmål. Sen ska jag iväg och terapia, sen förbi mina morföräldrar och avsluta hos Emsi och Emil där jag ska ha Ossian i natt så att Emma får sova lite.

Just nu så går mitt liv lite i hundratio, och nog för att det är väldigt skoj, men känner jag mig lite halvsliten. I helgen ska jag och D ut och åka skidor, men jag tänker insistera på lite film och mys-tid med. Kanske lägga ett pussel och dricka lite te. Bara vara.

Det behöver man också, ibland.