En annan dag.

Det är på sätt och vis tur att man vaknar till en ny dag varje dag. Eftersom man har en chans att börja om. Avsluta dagen som varit, och sen börja på en ny.

I går var en apa-dålig dag. En dag som jag inte helst vill komma ihåg. I dag hoppas jag på en så mycket bättre dag. Men jag måste göra den bra. Och det är svårt ibland.

Igår hade jag fortfarande feber, svårt att andas och var så himla trött. Inte bara som i sömnig. Utan också trött på livet, trött på situationen och trött på människor som inte har vett nog.

Jag klev aldrig ur pyjamasen. Jag orkade inte lyfta täcket från soffan på hela dagen, utan myste in mig i det hela tiden. Jag åt popcorn till frukost och choklad och zucchini-tårta till lunch och middag. Jag såg skitdåliga och lite mer bra serier på tv. Jag läste tweets och blogginlägg. Förfarades, reagerade och lät mig uppröras av saker som människor skrivit. Och försökte känna efter lite själv.

Jag är lite lagomt trött på mig själv, på min kropp och på mitt liv. Jag vill verkligen inte vara såhär, en sån som blir sjuk, skadad och som inte kan hålla sig på fötterna. Jag önskar att jag var mer stabil än en palm i ökenstorm. Jag vill kunna säga att vi kan ses, utan att behöva ställa in det tio minuter senare för att jag har 39 graders feber och inte kan andas.

Idag har jag ätit frukost, smörgåsfrukost med kaffe, som en vanlig dag. Täcket ligger i sängen, i sovrummet, där det ska. Jag har hunnit med att borsta tänderna. Och jag vet att jag kommer utanför dörren, för mjölken och smöret är slut. Så detta kommer inte att bli en dag som igår. Den kommer bli lättare, om än lite lättare.

Och om jag orkar så ska jag bjuda hit en vän till ikväll, och strunta i att jag är lite svagare, lite känsligare och lite mindre glad. Våga visa den sidan med. För trots allt, även om jag inte vill, så är nog den sidan en del av mig med.